~ Juldikter ~
Fler dikter och ramsor finns på sidorna om advent, lucia och nyår.

God Jul
En stjärna i vårt fönster, ett ljus på varje bord,
en lingonkrans på dörren, en sång - och glada ord.

En lukt av lack i huset, av hyacint och gran,
och hemligt pappersprassel och mycket marsipan.

Nu sitter vi och väntar, för allt är klart och gjort.
Just nu går julen sakta - sen går den väldigt fort!

Britt G. Hallqvist

~ Decemberdikt ~

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla är så glada att fira få advent.

När andra ljuset brinner vi julklapparna syr
och vi bakar kakor och har ett fasligt styr.

När tredje ljuset brinner är snart Lucia här
hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär.

När fjärde ljuset brinner vi hämtar julegran
och alla barnen räknar, dan före dan före dopparedan.

 

Sen julafton kommer som vi har väntat på
och alla blir så glada att klappar ge och få.

Vår bästa julklapp kommer från Herren Gud, vår far.
Det Jesus är som hjälper oss i alla våra dar.

 

Det lilla ordet jul

Det finns ett litet, litet ord
som jämt gör mej så glad.
Varenda timme dansar det
kring räknetalens rad.

Det skuttar som ett litet troll
uti min läsebok.
Jag undrar och jag drömmer
och jag svarar rent på tok.

Jag minns det strax på morgonen
och sent i sömnvarm kväll.
Det smakar på min tunga
som en ljuvlig karamell.

Vad gör det att december
är så lång och grå och ful 
när ordet som jag tänker på
och drömmer om är JUL!

(Marita Lindquist, ur "Min katt heter Mirre Sundström")

 

 

TOMTEN

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Av: Viktor Rydberg
Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.


Julnatten
Genom grå olivträd gick en vintervind,
trängde samman fåren bet i herdens kind.

Det låg is på bäcken, snö på bergen låg.
Mörkt det var i Juda, vart än ögat såg.

Plötsligt tändes himlen, det  blev varmt med ens.
Sången ljöd, och ljuset lyste utan gräns.

Men så släcktes ljuset, stängd blev himlens dörr.
Sången ljöd ej mera, allting var som förr.

Nej - en nyfödd gosse låg på bädd av strå.
Så var änglasynen ingen dröm ändå!

Britt G. Hallqvist